hur...
När Isabell tagit sig fram till bilen och kommit bort från skolgården brast det för henne. Alla andra föräldrar hade lämnat och det var bara hon kvar. Ganska symbolisk syn, då hon kände sig lika ensam som hon var för stunden. Hon hatade verkligen att livet hade blivit så här. Hata var egentligen inte ett tillräckligt starkt ord. Det värkte inifrån och ut när hon tänkte på Isaks ord och hur svårt det måste ha varit för honom. Hon beundrade honom för hans mod, hon skulle behöva en liten skärva av det för egen del.
Med händerna hårt knutna runt ratten och huvudet sänkt föll blicken på hennes vänsterhand. Ringarna gnistrade fortfarande lika intensivt och hon hade aldrig tagit av sig dem de senaste fem åren. Innan Martin gick bort kunde hon vara slarvig och lägga dem lite var som helst. Det var inte ovanligt att han hittade dem och bara för att testa om hon letade efter dem gömde han undan dem en tid, bara för att retas. Hans barnsliga skratt när hon kom på honom ekade inne i hennes huvud.
Hon snurrade på ringarna och tänkte att det kanske började bli dags att ta farväl på riktigt. Pulsen ökade bara hon tänkte tanken, hon ville inte, men insikten om att hon kanske inte hade något val växte sig allt starkare. Hon förstod att detta hindrade möjligheten till att leva, både för henne och alla runt omkring henne. Men kunde någon bara visa henne hur? Hur gör man för att gå vidare, bort från den människa som man har älskat mer än livet? Hur kan man bara radera bort de känslor som finns? Han fanns ju i varenda ynka lite cell i hennes kropp.
Isabell var lika vilsen som en människa nog kan bli. Hon hanterade sitt liv likt en robort. Hon gick på autopilot. Hon skrattade när andra skrattade, hon var social när situationen krävde det, hon var mamma dygnets alla timmar och hon var till och med en god vän. Hon lyssnade och hon kom med råd. Men när var hon egentligen Isabelle på riktigt? Kanske var det bara på natten som Isak sa, kanske var det bara då hon var i kontakt med sitt äkta jag.
Hon visste vad hon behövde göra. Hon var bara tvungen att fylla sig med mod för att ta nästa steg. Även om tiden var knapp för att inte rasera hennes och barnens framtid.