torpet
Huset, eller torpet som var en bättre beskrivning, låg enskilt längs med en smal väg som ledde till stranden längre bort. Intill stranden hade en sommarby vuxit fram de senaste åren och från april till september fanns det soldränkta människor i varje hus. Övrig tid på året var området beklätt i tystnad och varje våg som sköljde in över stranden fick leva sitt eget liv. Strandens platta stenar i en mängd färgvariationer låg släta och runda och i slutet på säsongen kunde man fortfarande skönja små stenhögar som sommarens barn hade byggt höga torn med.
Isabell och Nicolas svängde in mot det lilla torpet som just nu badade i höstens skiftningar. Det omringades av flera ståtliga lönnar som nu stoltserade med sina karaktäristiska höstlov. Isabell mindes fortfarande när hon och hennes pappa och farfar hade planterat de där lönnarna. Hon hade bara varit fyra fem år när hennes föräldrar hade köpt sommarstället. Då hade hon älskat det och att få tillbringa de långa varma sommarloven hade bidragit med så mycket minnen, allt från smultron, steniga bad och kraftfulla åskväder. Några år hade de även firat jul där och Isabell hade alltid varit rädd för att fåken skulle komma. Stormen som öborna kallade för fåken, kraftiga vindbyar som tillsammans med ett rikt snöfall skapade obefintlig sikt. De hade respektfullt berättat om alla de människor som inte hade hittat hem i snöstormen för att sedan hittas ihjälfrusna bara tiotals meter från huset. Så hemsk var den där fåken och som liten hade det minst sagt byggts upp en fruktan hos Isabell.
Under tonåren tyckte hon att sommarstället sög, det fanns inget att göra, det var flera mil till närmsta tätort och inte ens där fanns mer än en Ica och ett systembolag att tillgå. Flera gånger hade hon visat sin brist på förståelse för hur hennes föräldrar kunde välja ett ställe så långt bort från civilisationen. I hemlighet hade hon tyckt det varit rätt mysigt att ligga kvar i sängen, läsa sina älskade böcker och alltid komma upp till dukat bord. Men där och då skulle hon aldrig ha erkänt det för sina föräldrar.
Som alla andra hade hon mognat och i vuxen ålder hade kärleken till stället återvänt och hon var innerligt tacksam över att hennes föräldrar behållit torpet och inte fallit för hennes egoistiska krav som tonåring.
Nu var hon tillbaka, det här stället skulle förhoppningsvis hjälpa henne att söka sin framtid på ett sätt som hon aldrig kunnat drömma om. Hon mindes alla de gånger hon suttit i trädgården och druckit lemonad som liten flicka för att med åren i samma berså njuta av ett glas rosé.
Isabell och Nicolas kom fram till ön sen eftermiddag och ljuset hade redan sänkt sig. Efter drygt tre mil på allt mindre vägar var de framme. Isabells pappa hade varit där dagen innan och skruvat upp värmen i torpet då han visste att de skulle komma dit. Han hade nog inte förstått exakt vad hon skulle göra, men tillräckligt för att förstå vikten av det. Torpet bestod av ett stort och rymligt kök, ett vardagsrum med tv, pysselhörnor och platser för skönt häng regniga sommardagar. Köket var den naturliga samlingsplatsen, precis som det varit när det byggdes. Det var kring eldstaden man samlades för att bygga upp den värme som krävdes, men idag fanns el indragit och samma behov kvarstod inte. Trots det så samlades både familjen och dess gäster i köket. Kanske ett mer grundläggande behov än vad som kunde sättas ord på.
De packade ur sina saker i bilen och Isabell visade Nicolas runt och det rum på ovanvåningen som skulle bli hans under de dagar han skulle komma att vistas där. Nicolas gillade känslan i huset, det påminde honom av hans egen mormor och morfars hem där han ägnat många timmar och dagar under hans uppväxt.
Isabell rörde sig i huset under mestadels tystnad, men hon kunde konstatera att rundvandring utomhus fick de vänta med till senare. Det var mörkt utanför, ett mörker som ingav både respekt och mystik. Innan hon återupptagit vänskapen med torpet och dess själ kunde de gott vänta med att utforska området runt omkring.
Hon satte på en kanna kaffe och slog sig ner i korgstolen som placerats i kökets centrum. Det var alltid hennes pappa som satt i den, men nu fanns det både tid och rum även för henne.